My Old House

Ödehuset vid livets slut, minns att stjärnorna ler under sömnen, hjärtat drömmer om evigheten.....döden är ljus som solen, om vi blir vänner en dag. Vägen genom sorgen, tvivlet, tomheten går igenom livets natt, nakenheten som föds i soluppgångens strålar, känns som vingar när tårar faller.
Jag Knäböjer inför godheten.
 

Old house, at the end of your life, remember that stars smile as they sleep, and hearts dream of eternity... and that death is as bright as the sun... if we only become friends with it one day. The road through sadness, doubt, emptiness goes through life's dim night; but nakedness is born in the rays of the rising sun—and this feels like wings even as tears fall. I kneel before goodness. /Ingela

Kategori: Life, Poetry; Taggar: Ingela Axkrants, poetry;

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: