The Darkest Shade

Jag befriar den mörkaste skuggan från smärtans dal, med den djupaste vördnad och svåraste kval. På tillitens bro jag bönen ber, känner tacksamheten som någon ser. Mörkret som finns berikar mitt liv med sitt stora allvar, och närande betydelse för ljusets existens; mod att vara god när livet känns svart; morgonen föds i natt.
 
I release the darkest shade from the Valley of Pain, with the deepest veneration and most difficulty. On the bridge of trust I pray, and feel gratitude that someone sees. The darkness that is enriching my life with his great seriousness, and nourishing the importance of light, gives me courage to be good when life feels black. Morning is born in the night.
/Ingela
Kategori: Life, Poetry; Taggar: Ingela Axkrants, a beautiful life, courage, dikt, forest poetry, hope, poem, poesi, pain,, gratitude, mod,;

The Wind's Love

Art by Tara Turner

Jag följer vindens vandring genom ditt hår och berursar mig i dess doftande kalla kyssar på min kind. Höst bris som kommer från ingenstans och smyger sig in i evigheten där inget har en början eller slut och stundtals tar med sig livet i sina djupa suckar. Luften fyller sina rum med universums alla ljud, känslor, sensationer utan att beröras eller skadas. Likvärdighetens visa spelas här ute och jag lyssnar till vindens kärlek.   
 
I follow the wind wandering through your hair and it intoxicates me with fragrant, cold kisses on my cheek. An autumn breeze, seemingly coming from nowhere, sneaks out of eternity where nothing has a beginning or end, and everything carries life in its deep sighs. The wind holds all sounds, feelings, and sensations without being touched or damaged. This also is revealed to me as it goes on playing out there, while I listen quietly to the wind's love.
/Ingela
Kategori: Life, Poetry; Taggar: Ingela Axkrants, a beautiful life, autumn, forest poetry, life poetry, mystical poetry, poem, poetry, spirital, spiritual life, spiritual poetry;

I know a lake that never storms

Photo by Blake Steele
Det finns en sjö som aldrig lämnar det oskuldsfulla, drömmande landet. Djupet förblir det samma och vågorna går aldrig upp och ner; stilla slummrar vattnet, där näckens rosor är i knopp. Sjön badar i sin egen skugga och på stranden står livet och ser på. Jag känner en sjö som aldrig stormar, men dess strider natten ser, när tunga tårar faller på ytan så blank.
 
There is a lake that never leaves the innocent, dreamy country. The depth forever remains the same, and its waves neither arise or fall. The suface rests, where nacken roses are in bud. This sea is bathing in its own shadows, while life is standing on its beach, looking through. I know a lake on which it never storms, even though its battles see the night, when heavy tears fall upon its shining surface.
/Ingela
 
Kategori: Life, Poetry; Taggar: Ingela Axkrants, poem, poetry, poem about lake;