I know a lake that never storms

Photo by Blake Steele
Det finns en sjö som aldrig lämnar det oskuldsfulla, drömmande landet. Djupet förblir det samma och vågorna går aldrig upp och ner; stilla slummrar vattnet, där näckens rosor är i knopp. Sjön badar i sin egen skugga och på stranden står livet och ser på. Jag känner en sjö som aldrig stormar, men dess strider natten ser, när tunga tårar faller på ytan så blank.
 
There is a lake that never leaves the innocent, dreamy country. The depth forever remains the same, and its waves neither arise or fall. The suface rests, where nacken roses are in bud. This sea is bathing in its own shadows, while life is standing on its beach, looking through. I know a lake on which it never storms, even though its battles see the night, when heavy tears fall upon its shining surface.
/Ingela
 
Kategori: Life, Poetry; Taggar: Ingela Axkrants, poem, poetry, poem about lake;

The House That Stayed

Jag stiger in i ett ödehus, där tiden av det förgågna finns kvar och doften av skog når mig genom de trasiga fönsterrutorna. Alla årstider finns i väggarna och människors skratt och tårar lever i mig. Golvet minns hur det kändes när små fötter traskade omkring i natten. Elden värmer frusna händer, som sedan rider vidare i natten mot evigheten. Jag står stilla i det hus som stannat kvar, sedan alla röster tystnat. Dom rör fortfarande mig med sin närvaro; skuggan, ljuset och stämningen. Jag står på tröskeln mellan de förgågna själarna och nu. Allt smälter samman i det vi kallar tid och blir bara stoft och det enda som finns är skönheten av sprucket glas som glänser i solen just idag.
 

I step into an empty house soaked with sensations from the past that are still here, and the scent of the forest reaches me through old, broken window panes. All the seasons live in these walls, and people's laughter and tears enter me. The floor remembers how it felt when little feet trudged around in the night. Fire warms frozen hands, that continue their ride on towards eternity, yet stand still in the house that stayed... Though all voices are silenced, they still move me with their presence; shadow, light and mood. I stand on the threshold between these past souls and now. Everything blends together in what we call time, and becomes just dust... while the only thing truly here is the beauty of this cracked glass that glistens in the sun... right now.

/Ingela

Kategori: Life, Poetry; Taggar: Ingela Axkrants, a beautiful life, life poetry, mystical poetry, poem, poetry, poetry about death, spirital, spiritual life, Torp, Old House;

Community Night at Ängsbacka

I mörkret bor ljuset om kameran är stilla, som ett hjärta som värker av smärta och uppgivenhet, men finner frid i en kort stund av kärlek. Alla färger lever genom linsen och transformeras till skönhet trots dunkel skugga och darrig hand. Oklara bilder, förnimmer stunder av förvirring, där jag balanserar på en tråd, som är stark och livsgivande. Musiken går inte att fånga på bild, men känslan finns där, som en skön eld där vänner är samlade för att njuta av värmen ikväll. 
 
In the dark lives the light if my camera can be still, like a heart that aches with pain and despair, but find peace in a moment of love. All colors come alive through the lens and are transformed into beauty despite dim shadows and a shaky hand. Unclear pictures touch moments of confusion, where I am perched on a wire, which is strong and life-giving. The music cannot be captured, but the feeling is there, like a fire, where friends are gathered to enjoy the warmth tonight.
/Ingela