Death - the wedding night
Dödens vackra jungfru träder fram i sin vita skrud - sakta skrider hon till altaret fram - går dig till mötes, i livets sista bröllops dans. Oskuldens vita slöja dras bort- föds igen till diktens melodi, och minns kärlekens eviga skönhet, som drömmens skepp på väg mot land. Nakna står vi, hand i hand, nu nalkas en helig förening mellan mörker och ljus, över jord och land. Själens renhet är så långt bortom straff och syndens tal. Låt mig lägga mitt huvud vid silkeslent jungfrubröst, vila i visdomens barn- än en gång, kan friheten hjärta slå igen.Death's beautiful maiden emerges in her white attire - slowly moving, she goes to the altar front—up to meet life's final wedding dance. The innocent white veil is pulled away - born again in the poem's melody to remember love's eternal beauty as a dream ship heading for land. Naked we stand, hand in hand, now approaching a sacred union between darkness and light, of my soil and land. Purity of soul is so far beyond any punishment of sin. Let me lay my head at the silky virgin breasts, rest in wisdom's child—than once again, meet freedom's heart beating. /Ingela