tacksamhet

Natten träder in och inget är som förr, när dödens händer knackar på någons dörr, ljusets vingar den trötta matta själ, en kär vän som har svårt att säga farväl, som när vassen skyggar undan för vindens kyss. 
Det darrar i vår innersta vrå,  att våga att släppa taget om andetaget....  vi två....bara ett till och ett till, som lövets plåga att falla ner, trots att tiden är inne och marken är mjuk för oss alla. 
Kommentera inlägget här: