My Path Through Time and Space

Det går en vind genom tiden, stilla, stormande- en ny tid nalkas igen och igen. Något oväntat sker- en förändring när någon tar ett steg mot en vän och ger ett leende i tystnaden. Finns det någon början eller slut? en gren som växer ut. Jag ser tiden i löven som faller och stjärnors enorma storhet. Min väg genom tid och rum där mörkret och ljuset möts när en människa dör. Tankar som försvinner i tidens eter och minnen som ler. Skönhet av fragila andetag- en stund så kort, men det är allt jag har, i evig tid. Allt bleknar bort- försvinner i vinden som stjärnstoft.
 
It's a breeze through time, still and stormy—a new era is approaching again and again. Something unexpected happens—a change when someone takes a step towards a friend and brings a smile in silence. Is there any beginning or end?  A branch growing out. I see the time in the leaves that fall and in the star's tremendous greatness. My path is through time and space where darkness and light meet when a person dies. Thoughts disappear in the time's ether, and memories are smiling. Beauty of fragile breath—a while so short, but it's all I have in eternity. Everything fades away, and disappears in the wind... like stardust.
/Ingela
Kategori: Life, Poetry; Taggar: Ingela Axkrants, a beautiful life, dikt, mystical poetry, poesi, poetry, time,;
Kommentera inlägget här: