The Last Step on the Stairs
Mossbeväxt är trappan och räcket har fått sprickor på ålderns höst. Ogräset vandrar och blommorna sover i rabatten sedan länge. På den tomma platsen sitter minnet, mjukt och varmt, och jag återvänder med öppet sinne till vårt möte den dagen. Tyst slocknade din röst när trötta fötter ville följa lyran och sången igen. Du var redo att följa ljuset och dö till evighetens morgon. Det kändes så tomt efter dig; solens ljus gick ner för att sedan stråla starkare igen. Det sista steget på trappan tillhör oss, så här vill jag sitta en stund och tänka på dig, kära vän.
The stairs are mossy and railings have cracked from old age. Many weeds are wandering, and the flowers here have been sleeping in the garden for a long time. On an empty spot sits an memory, soft and warm, and I return with an open mind to our meeting that day. Quietly your voice grows extinct, though your tired feet would follow the lyre and singing again. You were ready to follow the light and die for eternity each day, or tomorrow. It felt so empty without you; the sun's light went down and then radiated stronger again. The last step on the stairs belongs to us, so here I want to sit for a moment and think of you, my dearest friend.
/Ingela